Alain de Benoist
| Alain de Benoist | |
 Alain de Benoist, 2012. | |
| Född | Alain Marie de Benoist 11 december 1943[1][2][3] (81 år) Saint-Symphorien, Frankrike |
|---|---|
| Andra namn | Fabrice Laroche[4], Martial Laurent[5], Cédric de Gentissard[5], Tanguy Gallien[5], Frédéric Laurent[5], Robert de Herte[5], David Barney[5], Pierre Dolabella[5], Maxime Meyer[5], Jean-Pierre Dujardin[5], Frédéric Toulouze[5], Jean-Louis Cartry[5], Pierre Jacob[5], Julien Valserre[5], Pierre Carlet[5], Jean-Pierre Hébert[6], Maiastra[7][8], Gilles Foumier[9], Mortimer Davidson, Fabrice Valclérieux, Éric Saint-Léger, Éric Lecendreux, Éric Dumesnil, Walter Aubrig[10] och Bastien O'Danieli[10] |
| Medborgare i | Frankrike |
| Utbildad vid | Lycée Montaigne Lycée Louis-le-Grand  |
| Sysselsättning | Filosof, politisk aktivist, politisk teoretiker, essäist, författare, journalist[11] |
| Politiskt parti | |
| Mouvement nationaliste du progrès | |
| Utmärkelser | |
| Prix de l'essai (1978) | |
| Heraldiskt vapen | |
 | |
| Webbplats | alaindebenoist.com/ |
| Redigera Wikidata | |
Alain de Benoist, född 11 december 1943 i Tours i Indre-et-Loire, är en fransk akademiker, filosof, författare, journalist och grundare av den etnonationalistiska tankesmedjan GRECE (Groupement de recherche et d'études pour la civilisation européenne, eller Sällskapet för forskning och studier av den europeiska civilisationen) samt förgrundsgestalt inom den franska Nya Högern.[12]
Benoist läste juridik, statsvetenskap, filosofi och religionshistoria vid Sorbonne. Han har därefter varit redaktör för de två tidningarna Nouvelle École, Éléments och Krisis. Hans skrifter har även publicerats i flera andra tidningar, varav några av Frankrikes ledande, såsom Le Figaro och Le Monde.
Sammanlagt har Benoist också skrivit ett femtiotal böcker och över 3000 artiklar med brett ämnesomfång. I boken Vu de droite: Anthologie critique des idées contemporaines (Copernic, 1977) samlade han några av de bästa av dessa, och belönades av Franska akademin med priset Grand Prix de l'Essai efterföljande år.
Politiskt är Benoist influerad av Antonio Gramsci, Ernst Jünger, Helmut Schelsky, Carl Schmitt och Konrad Lorenz. Han har bland annat riktat kritik mot globaliseringen, liberalismen och invandring till Europa. Dessutom anses han vara en ledande tänkare inom etnopluralismen, en åskådning som menar att olika folkslag bör leva åtskiljda för att bevara världens etniska och kulturella mångfald.[13]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ SNAC, SNAC Ark-ID: w6n14z1m, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Babelio, Babelio författar-ID: 160400.[källa från Wikidata]
- ^ Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000015767, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ s. 91, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n] läs online, www.theses.fr .[källa från Wikidata]
- ^ s. 162, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ Philippe Lamy, Le Club de l'Horloge (1974-2002) : évolution et mutation d'un laboratoire idéologique, s. 268, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.lemonde.fr .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.phdn.org .[källa från Wikidata]
- ^ [a b] läs online, cpp.numerev.com .[källa från Wikidata]
- ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: jx20051019003, läst: 15 december 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Dahl, Göran (2018). Folk och identitet : identitarismen och dess källor (Första utgåvan). sid. 61-71. ISBN 978-91-88383-37-2. OCLC 1101114629. https://www.worldcat.org/oclc/1101114629. Läst 26 april 2021
- ^ Dahl, Göran (2006). Radikalare än Hitler? : de esoteriska och grona nazisterna, Inspirationskallor, Pionjarer, Forvaltare, Attlingarby. Atlantis. sid. 178-182. ISBN 91-7353-122-7. OCLC 225237172. https://www.worldcat.org/oclc/225237172. Läst 31 mars 2021
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Les Amis d'Alain de Benoist (franska)
- The De Benoist Collection (engelska)
- En intervju med Alain de Benoist